Konstantinsorden inom det riddarbaserade frimureriet
Det är välkänt att frimureriets fascination för riddargrader härrör från Michel de Ramsays berömda tal, som vi känner till i två versioner (1736 och 1737). Detta tal kopplade uttryckligen frimureriet till korstågen, under vilka korsfararna sägs ha dolt sin tro bakom frimureriska symboler. Snart riktades intresset för denna legend främst mot tempelriddarna, vars tragiska öde fängslade fantasin och gav upphov till spekulationer om att de besuttit någon fantastisk hemlighet. Men även Malteserriddarna, som återfinns inom York-riten, har spelat en betydande roll.
Konstantinsorden (The Order of the Red Cross of Constantine) är inspirerad av en betydligt mindre känd och prestigefylld orden: den heliga och militära konstantinska Sankt Georgsorden, vars existens de flesta människor är ovetande om. Denna orden grundades omkring 1520 i Venedig av bröderna Angelo, som härstammade från en albansk adelsfamilj som flytt Konstantinopel efter stadens fall för turkarna 1453. Orden erkändes av påven 1545, och det ärftliga stormästarämbetet tillhörde ätten Komnenos, en framstående bysantinsk adelsfamilj som gav upphov till flera östromerska kejsare. Genom olika dynastiska förändringar blev orden till slut en hedersorden inom huset Bourbon-Sicilien, där den idag är uppdelad i två grenar.
Denna orden, som i historien om riddarordnar får anses vara av mindre betydelse, vilar på en legend om att den grundades av kejsar Konstantin själv efter upptäckten av det sanna korset, och att den därmed skulle vara kristenhetens äldsta militära orden. Eftersom ingen religiös och militär orden existerade i det bysantinska riket är detta en ren legend, som senare kom att tas upp i den frimureriska versionen av orden.
Ursprunget till Konstantinsorden
Den frimureriska Konstantinsorden uppstod 1865 i England. Det förekommer uppgifter om att den skulle ha funnits i England redan omkring 1780, men eftersom det finns flera äldre grader med titeln “Röda korset” (såsom riddarna av Babylons röda kors, en irländsk-skotsk motsvarighet till riddaren av Orienten), är det svårt att fastställa. Det framstår för oss som föga troligt att en så pass anekdotisk riddarorden som Sankt Georgsorden skulle ha intresserat engelska frimurare omkring 1780. Däremot kan den orden vi känner idag spåras till 1865, under en period då ockultismen blomstrade i Frankrike och England och då det var populärt att grunda nya, ofta högst fantasifulla ordnar.
Robert Wentworth Little
Konstantinsorden grundades alltså 1865 av en märklig gestalt, Robert Wentworth Little (1838–1878), som många inte tvekar att betrakta som en charlatan och mytoman. Han föddes i Dublin 1838, emigrerade till England 1855, initierades som frimurare 1861 och var mycket aktiv inom Royal Arch och Mark Masonry. Han grundade i snabb följd Konstantinsorden (1865), Societas Rosicruciana in Anglia (1867), den antika och primitiva Misraim-riten (1870, upplöst 1871) och Ancient Archaeological Order of Druids (1874). Vi låter läsaren själv bedöma denna meteorartade och produktiva karriär, vars verksamhet till största del saknar seriös och verifierbar grund.
Ordens organisation och legender
Konstantinsorden består av tre grader (riddarmurare, prästmurare och prinsmurare) samt två tillhörande ordnar: den heliga gravens orden och Johannesevangelistens orden. De smycken som bärs i de tre första graderna är efterliknade från Sankt Georgsorden, vilket bevisar att Little var bekant med den.
Ordens legend för den tillbaka till kejsar Konstantin, som sägs ha grundat den efter segern över kejsar Maxentius vid den milviska bron år 312. Enligt den allmänt accepterade legenden uppenbarade sig Kristi monogram (kristogrammet) för Konstantin före slaget, och han hörde en röst som sa “In Hoc Signum Vinces” – i detta tecken skall du segra. Han lät tillverka en fana med kristogrammet (Labarum) och måla tecknet på sina soldaters sköldar, och det var detta tecken som gav honom segern och kejsartiteln. Vilken koppling har denna historia till frimureriet? Ingen alls, förutom att legenden som läses för kandidaten i den första graden hävdar att Konstantin var initierad i mysterierna hos Collegia Artificium, de romerska hantverkarkollegierna, vilka kan betraktas som en form av frimureri före frimureriet.
Konstantin vid slaget vid den milviska bron
Den heliga gravens orden är knuten till Konstantinsorden. Den anspelar på de riddare som 1099 organiserades av Gottfrid av Bouillon som en milis med uppgift att skydda de heliga platserna. Men legenden i ritualen berättar att den heliga gravens orden i själva verket grundades 329 av Sankta Helena, kejsar Konstantins mor, som under en pilgrimsfärd till det heliga landet hade återfunnit det sanna korset.
Vad gäller Johannesevangelistens orden är dess legend ganska klumpigt konstruerad. Den börjar med att berätta att kejsar Julianus Avfällingen beordrade återuppbyggnaden av Jerusalems tempel. Det är historiskt belagt att denne kejsare, i sitt försök att motverka kristendomens utbredning, gynnade äldre kulter och beordrade att templet i Jerusalem skulle återuppbyggas; men arbetet avbröts vid hans död. Gradens legend, delvis inspirerad av Royal Arch, berättar att arbetarna under arbetet fann ett underjordiskt valv, där den som steg ned upptäckte en bok insvept i linne, vilken visade sig vara Johannesevangeliet. Av denna upptäckt drog riddarna slutsatsen att Gud inte önskade denna återuppbyggnad, eftersom boken framställer templets förstörelse som ett gudomligt dekret.
Legenden om Johannesevangelistens riddare fortsätter med att påminna om, i likhet med Ramsays tal, att frimureriet hade tjänat korsfararna till att dölja deras hemligheter. Som exempel visar legenden att berättelsen om Hirams död endast var en symbolisk representation av Kristi död. Det blir alltså många mysterier som till slut landar i den mest klassiska kristna tron, och man påstår sig upptäcka Johannesevangeliet – trots att det har legat framme i logen ända sedan lärlingsgraden!
Konstantinsorden och dess två tillhörande ordnar utgör ett mycket märkligt system, som saknar egentlig koherent logik utöver vördnaden för kejsar Konstantin och främjandet av en helt klassisk och traditionell form av kristendom. Man kan med rätta ifrågasätta dess närvaro bland de frimureriska sidograde, då den inte tillför något specifikt frimureriskt element. Ritualen för Johannesevangelistens riddare utlovar dock avslöjandet av “frimureriets ultimata mål”: där är vi sannerligen inte än!
