Frimureriska betydelser av solen i de gamla ritualerna
Solen framträdde till en början ensam i de tidiga frimureriska ritualerna. Den nämns redan i det äldsta kända frimurermanuskriptet (Edinburgh-manuskriptet, 1696), där den, tillsammans med himlavalvet, presenteras som ett vittne till den ed som den blivande frimuraren ska avlägga. Den representerar därmed Guds öga som bringar allt i ljuset.
Därefter återfinner vi solen i “Sloane”-manuskriptet nr 3329 (ca 1700), där vi lär oss att den är ett av logens tre ljus, tillsammans med Mästaren och vinkelhaken. Här nämns ännu inte månen. “Dumfries”-manuskriptet nr 4 från ca 1710 ger en ny precisering, då det är det första som kopplar den uppgående solen till arbetets öppnande och den nedgående till dess avslutande. För detta manuskript består logen endast av dessa två ljus. Idén om att Mästaren står i öster för att observera den uppgående solen och sätta arbetarna i arbete blir då allmän, vilket till exempel “Trinity College”-manuskriptet från 1711 vittnar om. Modellen kompletteras senare med omnämnandet av solen vid dess meridian, det vill säga i zenit, och dess koppling till Mästarens och de två bevakarnas platser i ritualerna för riter av “gammal” typ (anglosaxiska riter, den skotska ritualen m.fl.): den vördnadsvärde i öster för att sätta frimurarna i arbete, andre bevakaren i söder för att markera vilotiden, och förste bevakaren i väster för att avsluta arbetet.
Fram till 1725 verkar solen alltså ha haft två betydelser i de frimureriska ritualerna: kopplad till eden blev den en bild av den gudomliga rättvisan som vakar över världen; och kopplad till logen och dess arbete representerade den den kraft som styr naturen mellan dess uppgång och nedgång, vilka markerar det frimureriska arbetets gång. Och det är logiskt: de gamla ritualerna låg troligen nära de operativa ritualerna, och ur det perspektivet var det bara solen som räknades, eftersom man inte arbetade på natten.
Butik tillverkar hängen med dessa två ljus. Se kollektionen.
Månens framträdande i den frimureriska symboliken
Månens framträdande i ritualerna fick utan tvekan vänta tills den operativa dimensionen gradvis gav vika för en mer andlig och esoterisk läsning. Det är 1726 som vi finner det första omnämnandet av månen i ett frimurermanuskript med ett mycket tydligt kristet avtryck, “Graham”. Detta manuskript lär oss att logen har tolv ljus, eller juveler: Fadern, Sonen och den Helige Ande, sedan solen, månen, mästerfrimuraren, vinkelhaken, rätskivan, lodet [troligen vattenpasset], tråden [troligen lodlinjen], frimurarklubban och mejseln. Solen behåller en viss prioritet, eftersom vi läser att den “ger ljus dag och natt”. Men på natten, vem sprider då detta ljus över jorden? Det är här månen kommer in, nattens mystiska stjärna, symboliskt kopplad till vatten: “Vad gäller månen är det en mörk kropp som härrör från vattnet, den tar emot sitt ljus från solen och är även drottning över vattnen som är det bästa av alla vattenpass”.
Månen kommer hädanefter att förknippas med solen i logen, och de tre ljus som den nye lärlingen upptäcker är inte längre solen, mästaren och vinkelhaken, utan solen, månen och mästaren. Ritualerna tenderar därmed mer mot introspektion, inre arbete och upptäckten av den omedvetna dimensionen hos varelsen. Månens framträdande är otvetydigt ett tecken på en ökad esoterisk och psykologisk dimension inom frimureriet.
Med den kommer andra symboler att värderas, vilka gör logen till ett omfattande binärt system vars dualitet är kallad att sublimeras och försonas genom den ternära principen: pelarna B och J, de svarta och vita rutorna i det schackrutiga golvet. Solen blir alltså en aktiv, expansiv, maskulin symbol, medan månen förstås som passiv, mottaglig och feminin. Och man kan lätt lägga till en alkemisk symbolik, där solen representerar guld eller svavel, och månen silver eller kvicksilver.
Den frimureriska invigningen blir därmed tydligt ett inre äventyr som leder den som ger sig ut på denna väg att fullborda det som på 1900-talet den analytiske psykologen Carl Gustav Jung kallade individuering: försoningen av motsatser, ett tecken på psykologisk mognad.
Är den frimureriska symboliken för solen och månen universell?
När man studerar symbolik har man kanske en tendens att ägna sig för mycket åt “konkordism”, det vill säga att söka efter det som förenar och kopplar samman olika symboliska system från olika kulturer. Symbolik betraktas ibland lite för hastigt som det universella andliga språket. Ja, symboliken är universell, den är uppenbarligen ett uttryck för det mänskliga intrapsykiska livet. Den är jämförbar med ett språk, och i den meningen är den universell. Men precis som det finns olika språk som har formats inom vitt skilda kulturer, skrivs symboliken alltid in i ett kulturellt och därmed distinkt språkligt sammanhang.
Allt man kan säga om solen och månen inom frimureriet på ett symboliskt plan kommer ibland att vara universellt och ibland kulturellt betingat. Universellt är det som vilar på observationen av fenomenen i sig själva: att solen och månen går upp i öster och ner i väster är universellt; att solen alltid är full, medan månen ibland är tilltagande, full, avtagande eller ny, är universellt.
Men att solen är maskulin och månen feminin, som är fallet i den frimureriska symboliken, det är långt ifrån universellt. Låt oss inte glömma att det inte finns något tänkande utan språk. Våra begrepp, hur upphöjda de än är, bestäms nödvändigtvis av de ord vi har till förfogande och mer generellt av det språk vi talar.
Solens uppenbara “maskulinitet” och månens inte mindre uppenbara “femininitet” påtvingas endast de folk som har gett dessa två himlakroppar ett kön. Det är fallet för de flesta europeiska språk, i spåren av latin och grekiska. Endast tyskan vänder på attributen (Die Sonne, der Mond, bokstavligen Solen och Månen), och irisk gaeliska verkar ge dem båda feminint genus. Hebreiskan å sin sida sätter båda i maskulinum, men vad ska man då säga om de många språk som grammatiskt ignorerar genus eller endast tillämpar dem på personliga pronomen, som till exempel kinesiska, thailändska eller malagassiska…
